Jag behövde aldrig hämta henne tidigare idag. Så antagligen var hon aldrig så ledsen under dagen.

När vi kom i på avdelningen imorse så hann jag inte ens säga hejdå innan hon sprang in till kompisarna och fröknarna och gallskrek, och inte av lycka. Nej, utan av ren olycka! Som ett frågetecken stod jag ensam kvar i tamburen, bra lämning? Nja... inte så va?

Hämtningen var visst också sädär. Det var Carl som hämtade idag i och med att han kom hem från Oslo. En av pedagogerna hade sagt så här:

" - Vi har kommit på henne!"
" - Jaså?, vadå?, sa Carl"
" - Hon gillar inte att vara här"

"Kul" att veta att dem märker att hon vantrivs. Det gör ju det hela så mycket roligare på morgonen när man lämnar en gråtande tjej. Åh, varför kan inte bara allt gå som en dans?
Jaja, vi ska väl inte ta ut något i förskott, det är ju bara hennes 3:dje vecka (ja, alltså första veckan som inte är inskolning). Jag menar alla andra barn som står och skriker och snörvlar när man kommer vill väl hellre vara hemma? Då gillar dem alltså inte heller att vara där!

Jag måste bara säga att hemma är hon jätteglad och positiv till "skolan". Hon pratar om alla barnen och pedagogerna. Vad hon vill och brukar göra. Hon säger att hon vill gå till "kolan/dagi" osv. Och vi uppmuntrar hela tiden till att förskolan är toppenbra vilket hon också tycker, hemma i alla fall! Men ändå blir det så här när hon väl är där. Jaja, hon vänjer sig helt säkert vårt lilla monster, det hoppas jag i alla fall.