Jag tror jag har kommit in i någon form av familjekris. En sån där kris som jag hade när Tyra var liten. En liten kris som går över, men en kris som känns jobbig ändå.

Det känns som att vi tappat bort varandra lite i rutiner och barn, vi är mer föräldrar än något annat. Vi gör det vi måste och efter 10 när vi ligger i sängen så tittar vi på varandra men inget mer för vi orkar inte, vi somnar, vi är trötta, vi vill sova, för får vi inte sova så dör vi. Så känns det i kroppen och knoppen. Spontanitet på fler sett än i sängen är bort blåsta och allt kräver så mycket mer planering med 2 barn än 1. Även om vi kanske nu mer än någonsin vet vart vi har varandra så känns det som vi är längre ifrån varandra än tidigare, konstigt va?

Jag saknar tiden när vi gick ut, som när Carl fick bära mig från ställe till ställe för jag själv inte kunde stå på mina ben. Som när jag snodde 1000 spänn ur någons ficka och vi åkte på strippklubb och bjussa Dregen på folköl. Som när jag sprang näck hem och Carl fick plocka upp alla mina kläder på vägen... Som när Carl "ärrade" så min mamma och jag såg och höll på att dö av skratt. Jag kan fortsätta i allevighet med hur kul vi faktiskt haft det när vi festat. Det känns som att just det är så långt bort, som att vi tappat bort våra barnsliga, oansvariga och roliga vi... Men som sagt, jag vet att det kommer tillbaka, vi måste bara komma in i våra nya roller igen.