Det är bara jag som vet hur glad och lycklig jag är över att Carl faktiskt bor hos oss nu och inte fortfarande är i Oslo. Hur lycklig jag är över att han har ett dag-jobb och kommer hem i lagom tid. Hur glad jag är att hans polett äntligen fallit ner, hur lycklig jag är över att Carl blivit Tyras favorit och slutligen överlycklig att Carl orkar med Tyras gnäll och trots på ett ganska så pedagogiskt vis, för jag får nämligen en hjärntumör snart av allt gnällande och skrikande. 

Jo det är sant. Jag förstår nog hur folk som stänger in sina barn i ljudisolerade lådor och källare känner sig. Ibland vill jag liksom bara kasta in henne i garderoben och slippa höra hennes eviga gnölande, gnällande, nejande och inte för att tala om gråtande! Hon är hemsk när hon är på det humöret vilket händer typ 1000000 varje dag när jag säger nej eller när jag säger något överhuvudtaget!

Det är ganska hemskt att känna att man inte orkar med sitt barn och framför allt inte sig själv. Hur tjatig är jag inte då? Fast sammtidigt kan man ju inte låta sina barn pilla i eluttag eller leka med knivar bara för att man inte orkar vara "the bad guy". Just nu längtar jag inte efter tonårsperioder direkt och jag önskar att Lilly vill vara bebis för alltid (och att Tyra krymper...)

Till råga på allt är hon ständigt snorig och det låter så jävla äckligt när hon andas + att hon spyr slem varannan dag och inte för att tala om när hon med mening geggar ut snoret i ansiktet eller sklickar sig under näsan, blääääääää!

min vilsna bästis!