När Tyra var liten så ville jag mest att hon skulle bli stor. Jag njöt inte riktigt av bebistiden med henne, jag ville hellre ha ett barn att "umgås med" än en bebis att "ta hand om". Och att Tyra var så tidig med allt gjorde ju saken bara bättre för det gjorde ju bara att hon blev mer och mer människa, stor flicka. Med Lilly har jag känt tvärtom. Jag skulle helst vilja ha henne som bebis hela livet (kanske inte så illa...). Men tyvärr märker jag att även här tar bebistiden slut...fort!

Nu har mitt lilla äpple lyckats rulla från mage till rygg och tillbaka, håller uppe huvudet länge och vill hellre sitta än ligga.... Hon kan rulla åt båda hållen (höger vänster). Äpplet kom även på att om man är tillräckligt envis så kan man sparka runt sig och "ta sig runt" (när man ligger på mage alltså).

Det går så nedrans fort det här.
("Du kryper nog ganska snart älskling" sa Carl precis. Säker bara för att retas!)