Som alltid när Carl åker blir Tyra ledsen och på dåligt humör, även jag!

För att bryta denna dumma vana vi dragit över oss har jag hela dagen försökt att göra saker med henne för att tiden ska gå fortare till nattningen, och slutligen morgondagen. Vi kan väl säga så här, tiden hann i kapp oss och vi även denna gång lyckades vi som så många andra att bli ovänner och tappa tålamodet.

Imorgon är en annan dag och jag ser mer än allt framemot den. En nystart liksom, utan Carl. Nu vet hon ju att han inte fanns här när hon la sig och förväntar sig inte att han är här när hon vaknar. På något vis tror jag att hon förstår att han är borta, hon säger själv "pappa oshlo" "pappa åka bussen" "pappa jobba" andra saker som säger är "Tyja lessen, pappa jobba" sedan gråter hon (skriker). Så jo, jag tror nog att hon förstår att han ska vara borta länge igen, och det är svårt.

Det är skönt att vi snart kommer att få ett hem, en trygg plats där Tyra kan känna sig hemma och veta att vi inte ska ge oss av igen. Åka hit och dit, sova på olika platser i olika sängar och från ena stunden bo med mormor och morfar till att bo med mamma och pappa, sedan bara med mamma. Men tyvärr så kommer vår familjesituation se ut så här enda tills slutet på september, så "pappa situationen" får vi bara ta och acceptera helt enkelt även om den är jävligt tråkig. 

vi gjorde pankakor idag
smeten var visst godare än självaste pankakan tyckte Tyra,
det tyckte minsann inte jag!