Jag vet inte alls hur jag ska börja detta inlägg. Så det kommer nog mest bli bara ord i en ganska (förhoppningsvis) sammanhängande text. Jag måste liksom få det ur mig.

Fattigdom. Igår såg jag det på så nära håll, nästan kunde känna den själv. Det var förfärligt. Att se att en mamma och hennes 3 barn är fattiga, på riktigt. Jag ska ta det från början.

Jag och min familj var i knalleland, vi satte oss på Mc Donalds och åt. Efter oss kom det in en mamma med sina 3 barn. Den ena var i tonåren, en annan runt 10 och den sista en liten flicka var kanske runt 4-5. De satte sig ett bord ifrån oss. Precis i samma stund som dem kom in såg man hur lite pengar denna familj hade, hur fattiga dem var. Jag kanske låter väldigt fördomsfull, men kör man en jätteskiten och trasig paraplysulky från början av 90-talet och alla barnen har försmå och kläder, också ifrån början av 90-talet så ser man (den mellersta pojken hade en collagetröja som nu fick agera någon form av 3/4 tröja, men det var ju självklart som en magtröja, till det hade han ett par slitna mjukisar uppdragna över magen så den inte skulle synas). Man ser helt enkelt på folk om dem har lite eller "mycket" pengar, och denna familjen hade verkligen jättelite. Alla gick i slitna skor som jag själv minns var "moderna" på högstadiet, alltså 10 år sedan! Då är ett par skor väldigt nertrampade kan jag lova!

Det berörde mig så att se detta. Alla barnen och mamman var så lyckliga över att få göra något utöver det vanliga. Man såg verkligen lyckan i deras ögon. Det låter ju helt sjuk, men så var det. Tänk en sak som för oss är vardag var för dem verkligen något speciellt. Och tröjan Tyra hade på sig igår kostar seriös mer än deras mat! Herregud vad jag skäms som tycker jag har lite pengar. Det sätter lite perspektiv att se en sånna här sak.