I en broschyr vi fick från BB stod det "Att bli pappa är ett val du inte kan ångra"... tur att mammor kan det då, för nu ångrar jag mig. Vart är inlämningsstationen?

Trotsen tar kååål på mig! Vissa dagar beter hon sig som djävulen själv, och jag ångrar... JAG ÅNGRAR att jag någonsin skaffade barn. Allt jag vill är att sitta i ett hörn, gunga fram och tillbaka och gråta.

Så kommer jag på att jag har en till, en till som ska trotsa, en till som kommer göra mig vansinnig (nu trotsar hon igen, mot Carl... undrar om hon håller på att blir sjuk, idag är det värre en vanligt.). En till som kommer få mig att bli gråhårig och få min redan djupa grubbelrynka att bli ännu djupare. Någon som kommer så mig att bita av mig mina tänder i ilska. Någon som kommer få mig att inse att jag inte alls bestämmer, att jag inte har någon som helst talan, alls!

Om det inte var nog med trotset så har hon börjat bete sig som om vi misshandlar henne också. Så fort hon inte får som hon vill eller inte gör som vi sagt åt henne (typ ställa sig upp när hon ska få på sig kläder på sig) och man måste hålla i henne så gapar hon ut "-AAAAAAAAAAAAAAAAAAJ MAAAAAAAAAAAAAAMMA DET GÖR OOOOOOONT!" och sen börjar hon gallskrika och gråta. "AJAJAJAJAJAJAJAJA! SLÄPP MIG MAMMA!!!". I och med att detta oftast händer i hallen (där man hörs ut i trapphuset om man till och med viskar) så undrar jag vad grannarna tror. Detta händer också (enstaka gånger) i butiker när hon måste sitta vagnen men inte vill. Då tittar folk. Jovisst, jag skulle slå mitt barn mitt bland folk (nejnej, sånt gör jag bara hemma... haha!).

Ingen som har bra tips på hur man handskas med djävulens krafter? För att räkna till 10 funkar inte hos oss.

Och ni ska veta att detta är ingenting. Detta är slutskeden på 2 av typ 10 tillfällen idag när hon skrikigt och gapat i mellan 20min - 1h.