Just nu känns livet hopplöst. Klockan är snart halv 12, Lilly ylar som en varg, Carl låter som en kaffekokare, katten envisas med att ligga vid eller på mig, jag är onödigt pigg och snart kommer Tyra komma intassandes och vilja ligga här. KOMMER JAG NÅGONSIN FÅ SOVA? Jag tror inte det. Önskar att jag hade öronproppar. Jag fattar inte att Carl kan sova igenom allt. Jag menar, ungen ropar ju inte ens på mig, utan pappa! Det är konstigt att inte jag ska få sova som somnar sist, går upp minst 2 ggr per natt och vaknar först på morgonen... Ganska orättvist att andra hemma hos mig gnäller på trötthet och förlite sömn.